Bergs i D.R.KONGO
NYHETSBREV mars 2021
Inte som vi tänkt men närvaron kanske viktigast
Med mindre än en vecka kvar av denna
missionsperiod är det dags att summera. Det blev inte som vi tänkt; att våra
liv skulle få ett lugnare tempo i vår nya fas i livet. Vi har tillbringat bortåt
40 timmar på Panzisjukhuset varje vecka, förutom lite annat smått och gott av
åtaganden. Men det mesta blev bra ändå.
Det vi hade planer på att utföra har inte gått
att genomföra alls, eller så har det tagit ofantligt mycket mer tid. Tänk så
mycket fel det kan bli. Allt ifrån konstruktion av dörr som går att stänga för
ett förlossningsrum (Maries område), till att hitta rätt instrument till en
operation (Urbans område). Men vi har haft många goda och oväntade möten och
samtal. Och mot alla odds arbetar universitetet UEA nu med att få tillstånd att
nästa år driva en barnmorskeutbildning som uppfyller internationella krav.
Det har varit regnigare än vanligt. Ofta har vi saknat elektricitet,
och när solcellssystemen inte heller fungerat är mörkret kompakt, och då har
det inte funnits mycket annat att göra än att lägga sig och satsa på tidiga morgnar.
På något sätt känns mörkret lättare när dagen gryr.
Vi har varit friska, vilket är fantastiskt, och särskilt att
ha blivit beskyddade från Covid-19, säkert p g a en kombination av mångas förböner
och våra egna skyddsåtgärder.
Panzisjukhusets insida
Vi har deltagit i Panzisjukhusets dagliga
arbete – Urban på kirurgkliniken och Marie på förlossningsenheten vilket gjort
att vi lärt känna både arbetsrutiner, kultur och personalen. Vi har fått djupare
insikt som våra tidigare årliga men korta vistelser inte kunnat ge. En hel del
har varit jobbigt att konstatera.
Genom att vi har haft ett arbetsrum på
sjukhuset har vi kunnat vara nära verksamheten. Det har varit lätt för kollegor,
och att slinka in. Vi har lärt känna och samarbetat med många fina kollegor. Vi
har också haft möten med ledare inom CEPAC kyrkans hälso- och
sjukvårdsverksamhet – en viktig samarbetspartner för oss i Smyrna.
Morgonandakt i gryningen och på sjukhuset
Dagens höjdpunkt har varit frukosten som vi intagit på
”barazzan”, uteplatsen till vårt hus på Panzikullen. Vi startar kring 6-tiden; ibland
har vi behövt batterilampa för att se gröttallriken. Men snart kommer solen och
därmed ljuset. Växtligheten är bedårande, och med de enorma träden i
blickfången, och fantastisk fågelsång kan det ibland kännas som att befinna sig
i en tropisk regnskog. Fast inte fullt ut, för ett annat bakgrundsljud är
trummandet, sjungandet och bedjandet i kyrkan ett drygt stenkast från vår
frukostplats. Dessutom börjar ljudmattan
kompletteras med bilarnas tutande som ett tecken på att staden vaknat till liv.
Sången från de tidiga morgonmötena hopp om fortsatt liv och nya möjligheter. Där,
på vår uteplats, har vi också läst ur andaktsboken ”Ett dukat bord i öknen” anno
1975, som finns i husets bokhylla. Boken är med sina snart 50 år på nacken
ganska gammaldags, men blotta rubriken har ofta varit passade, åtminstone de
dagar vi upplevt oss vara i öknen och trampat i tung sand, rent metaforiskt. Tror
vi vill komplettera med en alternativ andaktsbok vår nästa period.
En annan höjdpunkt har varit morgonandakterna på
sjukhuset. Uppriktigt sagt har utläggningen av bibelordet - nästan alltid från Gamla
testamentet - för oss ofta varit tveksam ur ett teologiskt perspektiv. Men att
delta i kvinnornas genuina, fantastiska lovsjungande har varit mycket
upplyftande och stärkande.
Från Bukavus fattigkvarter till
professor på universitetet - Archippe Birindwas livsresa
Det blev ett kärt
återseende att igen, i slutet av januari, få träffa Archippe Birindwa, som i
höstas disputerade på Göteborgs universitet om lunginfektioner hos barn.Han är barnläkare på Panzisjukhuset och har
nu också installerats som professor på universitetet UEA. Hans livsresa har
kantats av mirakler.
Archippe föddes i
ett av Bukavus fattigkvarter, som ett av 21 barn till en far med tre fruar.
Till en början växte han upp hos sin mamma i det beryktade ”Essence” området präglat
av fattigdom, våld och en kamp för daglig överlevnad. Som hustru nummer tre
hade mamman och barnen en svår tillvaro och Archippe fick tidigt bidra till
familjens försörjning. Som 10-12-åring sålde han fotogen till hushållens
fotogenlampor. Han lyckades få ihop
pengar till skolgång, och visade sig vara mycket begåvad.
Från tidiga tonår
togs han om hand av sin driftiga storasyster som levde ensam. Även om Archippe
fick fortsätta med försäljning av olika slag säkrade systern att han kunde avsluta
gymnasiet och börja läkarutbildningen på universitetet UEA 1996, vilket var ungefär
samtidigt som Kongos krig startade med massakern på Lemerasjukhuset. Efter
några år tog sig Archippe över till Rwanda och kunde fortsätta sin utbildning på
ett fortsatt mirakulöst sätt; bland annat med stöd av stipendier som han
tilldelades p g a sina goda prestationer. I Rwanda lärde han känna amerikanska
missionärer som kunde förmedla ekonomisk hjälp för att i Senegal genomföra en specialistutbildning
till barnläkare.
Vid ett
spontanmöte med Dr Mukwege på flygplatsen i Addis Abeba 2010 blev Archippe
erbjuden arbete som barnläkare på Panzisjukhuset. Vid ett av våra besök på
sjukhuset tillsammans med en professor i global hälsa vid Göteborgs
universitet, etablerades kontakt. Ett år senare blev Archippe doktorand vid
Göteborgs universitet, där han disputerade i oktober 2020. Under
doktorandperioden har han regelbundet besökt Smyrna International gudstjänster.
Nu arbetar Archippe på
Panzisjukhuset och vid universitetet UEA, men behöver också periodvis vara
hemma hos sin fru och deras tre barn som bor i Canada efter att ha kommit dit
som kvotflyktingar. När vi möttes för en middag i mitten av mars fick vi veta
att Archippes far på sin ålders höst blivit frälst. Nu bor föräldrarna tillsammans
och får ekonomiskt stöd av Archippe och hans helsyskon. Vi fick tillfälle att
hälsa på föräldrarna i ett varmt och genuint möte. Pappan önskade oss Guds välsignelse och hade velat omfamna oss med
stor kram om inte Coronapandemin hade hindrat.
CEPAC kyrkans
hälsovårdsverksamhet bidrar till bättre hälsa i Kongo
Veckan före vår
hemresa deltog vi ett 2 dagars årsmöte för CEPAC:s hälsovård som hade tidigarelagts
så vi skulle kunna vara med. Det var viktiga dagar då en av våra huvuduppgifter
är att stödja och vara rådgivande i denna hälsovårdsverksamhet. Vi fick ta del
av rapporter samt delta i grupparbete som kommer ligga till grund för en
strategisk 5-årsplan. Vi hade också många viktiga spontana möten. Deltagare var
CEPAC kyrkans ledning, ett 20-tal ansvariga pastorer, ansvariga läkare,
administratörer och sjuksköterskor från olika sjukhus och hälsoinrättningar
från många av Kongos provinser; sammanlagt 100 personer. Många hade rest från
avlägsna platser bortåt 100 mil bort. Dessutom deltog en nationell representant
för den finländska biståndsenheten FIDA. Vi representerade svensk pingstmission och
inte minst Smyrnakyrkan som är svensk pingstmissions ordförandeförsamling för
Kongo. Marie representerade dessutom Läkarmissionen som en av dess huvudmän.
CEPACs
hälsovårdsdepartement koordinerar ett omfattande arbete med mer än 300
hälsovårdsenheter varav ett 25-tal sjukhus, ett stort och framgångsrikt
centralapotek samt två gymnasiebaserade sjuksköterskeskolor. Generellt finns
stort behov av kompetenshöjning och hjälp med utrustning, men i stort sett är alla
inrättningar ekonomiskt autonoma.
Dr Denis Mukwege är chef för
hälsodepartementet. Han gav ett uppfordrande tal och betonade att sjukvård
är del av evangeliet och påverkar förhållningsätt och handling, skall drivas
utan baktankar om att verksamheten skall ge vinst till kyrkan. Vidare betonades
vikten av att vården är integrerad i Kongos sjukvårdssystem och vara av hög
kvalitet.
Vi blev uppmärksammade och hedrade på
många sätt med uppskattning för vårt mångåriga och långsiktiga missionsarbete,
och att vi även fortsättningsvis vill finnas med som rådgivare och
facilitatorer för CEPAC:s hälsovård. Det
känns genant att få så mycket lovord, då vi oftast ser till våra
tillkortakommanden. I vårt anförande betonade vi att vår roll inte är att vara
finansiärer, vilket många tro vi är, men att vara rådgivande och stödjande samt
brobyggare mellan Sverige och Kongo.
Smyrnasatsningen vill bidra till god förlossningsvård på
Panzisjukhuset och i dess hälsozon
Med hjälp av de insamlade pengarna vid Mukwegegalan oktober
2019 har vi äntligen färdigställt ett förlossningsrum i syfte att skapa en lugn
och avstressad miljö där det också finns möjlighet att ta med en anhörig. I
rummet vårdas kvinnor som väntar första barnet och förlossningen startar
spontant skall vårdas, inklusive alla de som blivit gravida efter våldtäkt.
Till rummet hör också en inhägnad uteplats där kvinnan kan
vistas under värkarbetet. Konceptet är innovativt i denna Kongolesiska miljö. Syftet
är att fler kvinnor föder utan kejsarsnitt med en positiv upplevelse, och där mor
och bar är i god hälsa. Smyrnapengarna finansierar också en extra barnmorska
som ansvarar för att vård konceptet hålls vid liv och för uppföljande
statistik.
En viktig målgrupp som skall föda i ”Smyrnarummet” är
kvinnor, oftast flickor i 15-årsåldern, som blivit gravida efter våldtäkt.
Sedan rummet började användas för ett par veckor hälften av de som fött
representerat denna grupp. På bilden en flicka som just blivit mor och ammar
sitt barn, ett viktigt tecken på anknytning. Hon skattade sig som mycket rädd
under förlossningen, men när förlossningen var klar skattade hon
förlossningsupplevelsen som positiv.
Genom Smyrnapengarna får också andra vårdenheter i
hälsozonen får stöd. Jag, Marie, har
gjort en uppföljning av en utbildnings- och träningsinsats vi genomförde 2019
där enheterna fick mannekänger att träna på och lite annan utrustning. Analys
kvarstår men tendensen är att svåra komplikationer hos mor och den nyfödde har
minskat. Att genomföra bättre vårdrutiner utifrån rådande evidens behöver inte
kosta en förmögenhet men det gäller att personal tillägnar sig ny kunskap och
är motiverade att förändra vårdrutiner, och detta kräver regelbunden
uppföljning och stöd.
Ortopedikurs för läkarstudenter för 16:e gången
Efter flera månaders nedstängning av undervisning på
universitet, primär- och sekundärskolor öppnades skolorna 22 februari för
ordinarie undervisning. Den 1 mars startade ortopedikursen för läkarstudenter
som går 5:e året av sin utbildning. Denna gång var det 16:e gången som jag
ansvarar för kursen. Vid förra omgången överlämnade jag undervisningen av ett
par avsnitt till John Kitumaini, en av kirurgkollegorna på Panzisjukhuset, och
han var behjälplig även denna gång. Likväl blev det 25–30 timmars föreläsningar
för min del under 5 dagar med närmare 100 läkarstudenter. Munskydd är
obligatoriskt med tanke på coronapandemin, men alla respekterar inte detta.
Eftersom det är näst intill outhärdligt att föreläsa i en stor sal med munskydd,
använde jag visir och försökte hålla studenterna på 1,5–2 meters avstånd, och
som helhet fungerade det hyggligt.
Tacksamheten stor för Smyrnas insatser i Kongo
Under de månader vi varit i Kongo har vi mött
många som uttrycker sin stora tacksamhet för de insatser som Smyrna gör i
Kongo. I Uvira har ett antal tälthus kunnat byggas för människor som fått sina
hus förstörda av en översvämningskatastrof. I Lemera har byggnader som raserats
av en kraftig storm kunnat rehabiliteras. På Ruzizislätten har föräldralösa
barn fått hjälp med skolavgifter. I Bukavu har funktionshindrade personer fått
hjälp, och på Panzisjukhuset har de fattigaste patienterna fått sin
sjukhusräkning betald. Många av dessa insatser har blivit möjliga genom pengar
från Smyrna Second Hand. I dagarna har också pengar skickats för att göra det
möjligt för ett antal kvinnor att studera på CEPAC:s bibelskolor. Vi är glada
och stolta över att få vara en del av detta!
Marie och Urban Berg