SMYRNA

En kristen oas för Göteborg och världen

Bergs i D.R.KONGO

NYHETSBREV mars 2021

Inte som vi tänkt men närvaron kanske viktigast

Med mindre än en vecka kvar av denna missionsperiod är det dags att summera. Det blev inte som vi tänkt; att våra liv skulle få ett lugnare tempo i vår nya fas i livet. Vi har tillbringat bortåt 40 timmar på Panzisjukhuset varje vecka, förutom lite annat smått och gott av åtaganden. Men det mesta blev bra ändå. 

Det vi hade planer på att utföra har inte gått att genomföra alls, eller så har det tagit ofantligt mycket mer tid. Tänk så mycket fel det kan bli. Allt ifrån konstruktion av dörr som går att stänga för ett förlossningsrum (Maries område), till att hitta rätt instrument till en operation (Urbans område). Men vi har haft många goda och oväntade möten och samtal. Och mot alla odds arbetar universitetet UEA nu med att få tillstånd att nästa år driva en barnmorskeutbildning som uppfyller internationella krav.

Det har varit regnigare än vanligt. Ofta har vi saknat elektricitet, och när solcellssystemen inte heller fungerat är mörkret kompakt, och då har det inte funnits mycket annat att göra än att lägga sig och satsa på tidiga morgnar. På något sätt känns mörkret lättare när dagen gryr. 

Vi har varit friska, vilket är fantastiskt, och särskilt att ha blivit beskyddade från Covid-19, säkert p g a en kombination av mångas förböner och våra egna skyddsåtgärder.

 


Panzisjukhusets insida

Vi har deltagit i Panzisjukhusets dagliga arbete – Urban på kirurgkliniken och Marie på förlossningsenheten vilket gjort att vi lärt känna både arbetsrutiner, kultur och personalen. Vi har fått djupare insikt som våra tidigare årliga men korta vistelser inte kunnat ge. En hel del har varit jobbigt att konstatera.

Genom att vi har haft ett arbetsrum på sjukhuset har vi kunnat vara nära verksamheten. Det har varit lätt för kollegor, och att slinka in. Vi har lärt känna och samarbetat med många fina kollegor. Vi har också haft möten med ledare inom CEPAC kyrkans hälso- och sjukvårdsverksamhet – en viktig samarbetspartner för oss i Smyrna.


Morgonandakt i gryningen och på sjukhuset 

Dagens höjdpunkt har varit frukosten som vi intagit på ”barazzan”, uteplatsen till vårt hus på Panzikullen. Vi startar kring 6-tiden; ibland har vi behövt batterilampa för att se gröttallriken. Men snart kommer solen och därmed ljuset. Växtligheten är bedårande, och med de enorma träden i blickfången, och fantastisk fågelsång kan det ibland kännas som att befinna sig i en tropisk regnskog. Fast inte fullt ut, för ett annat bakgrundsljud är trummandet, sjungandet och bedjandet i kyrkan ett drygt stenkast från vår frukostplats. Dessutom börjar ljudmattan kompletteras med bilarnas tutande som ett tecken på att staden vaknat till liv. Sången från de tidiga morgonmötena hopp om fortsatt liv och nya möjligheter. Där, på vår uteplats, har vi också läst ur andaktsboken ”Ett dukat bord i öknen” anno 1975, som finns i husets bokhylla. Boken är med sina snart 50 år på nacken ganska gammaldags, men blotta rubriken har ofta varit passade, åtminstone de dagar vi upplevt oss vara i öknen och trampat i tung sand, rent metaforiskt. Tror vi vill komplettera med en alternativ andaktsbok vår nästa period. 

En annan höjdpunkt har varit morgonandakterna på sjukhuset. Uppriktigt sagt har utläggningen av bibelordet - nästan alltid från Gamla testamentet - för oss ofta varit tveksam ur ett teologiskt perspektiv. Men att delta i kvinnornas genuina, fantastiska lovsjungande har varit mycket upplyftande och stärkande.

Från Bukavus fattigkvarter till professor på universitetet - Archippe Birindwas livsresa

Det blev ett kärt återseende att igen, i slutet av januari, få träffa Archippe Birindwa, som i höstas disputerade på Göteborgs universitet om lunginfektioner hos barn.Han är barnläkare på Panzisjukhuset och har nu också installerats som professor på universitetet UEA. Hans livsresa har kantats av mirakler. 

Archippe föddes i ett av Bukavus fattigkvarter, som ett av 21 barn till en far med tre fruar. Till en början växte han upp hos sin mamma i det beryktade ”Essence” området präglat av fattigdom, våld och en kamp för daglig överlevnad. Som hustru nummer tre hade mamman och barnen en svår tillvaro och Archippe fick tidigt bidra till familjens försörjning. Som 10-12-åring sålde han fotogen till hushållens fotogenlampor. Han lyckades få ihop pengar till skolgång, och visade sig vara mycket begåvad. 

Från tidiga tonår togs han om hand av sin driftiga storasyster som levde ensam. Även om Archippe fick fortsätta med försäljning av olika slag säkrade systern att han kunde avsluta gymnasiet och börja läkarutbildningen på universitetet UEA 1996, vilket var ungefär samtidigt som Kongos krig startade med massakern på Lemerasjukhuset. Efter några år tog sig Archippe över till Rwanda och kunde fortsätta sin utbildning på ett fortsatt mirakulöst sätt; bland annat med stöd av stipendier som han tilldelades p g a sina goda prestationer. I Rwanda lärde han känna amerikanska missionärer som kunde förmedla ekonomisk hjälp för att i Senegal genomföra en specialistutbildning till barnläkare.

Vid ett spontanmöte med Dr Mukwege på flygplatsen i Addis Abeba 2010 blev Archippe erbjuden arbete som barnläkare på Panzisjukhuset. Vid ett av våra besök på sjukhuset tillsammans med en professor i global hälsa vid Göteborgs universitet, etablerades kontakt. Ett år senare blev Archippe doktorand vid Göteborgs universitet, där han disputerade i oktober 2020. Under doktorandperioden har han regelbundet besökt Smyrna International gudstjänster.

 

Nu arbetar Archippe på Panzisjukhuset och vid universitetet UEA, men behöver också periodvis vara hemma hos sin fru och deras tre barn som bor i Canada efter att ha kommit dit som kvotflyktingar. När vi möttes för en middag i mitten av mars fick vi veta att Archippes far på sin ålders höst blivit frälst. Nu bor föräldrarna tillsammans och får ekonomiskt stöd av Archippe och hans helsyskon. Vi fick tillfälle att hälsa på föräldrarna i ett varmt och genuint möte. Pappan önskade oss Guds välsignelse och hade velat omfamna oss med stor kram om inte Coronapandemin hade hindrat. 


CEPAC kyrkans hälsovårdsverksamhet bidrar till bättre hälsa i Kongo 

Veckan före vår hemresa deltog vi ett 2 dagars årsmöte för CEPAC:s hälsovård som hade tidigarelagts så vi skulle kunna vara med. Det var viktiga dagar då en av våra huvuduppgifter är att stödja och vara rådgivande i denna hälsovårdsverksamhet. Vi fick ta del av rapporter samt delta i grupparbete som kommer ligga till grund för en strategisk 5-årsplan. Vi hade också många viktiga spontana möten. Deltagare var CEPAC kyrkans ledning, ett 20-tal ansvariga pastorer, ansvariga läkare, administratörer och sjuksköterskor från olika sjukhus och hälsoinrättningar från många av Kongos provinser; sammanlagt 100 personer. Många hade rest från avlägsna platser bortåt 100 mil bort. Dessutom deltog en nationell representant för den finländska biståndsenheten FIDA. Vi representerade svensk pingstmission och inte minst Smyrnakyrkan som är svensk pingstmissions ordförandeförsamling för Kongo. Marie representerade dessutom Läkarmissionen som en av dess huvudmän. 

 

CEPACs hälsovårdsdepartement koordinerar ett omfattande arbete med mer än 300 hälsovårdsenheter varav ett 25-tal sjukhus, ett stort och framgångsrikt centralapotek samt två gymnasiebaserade sjuksköterskeskolor. Generellt finns stort behov av kompetenshöjning och hjälp med utrustning, men i stort sett är alla inrättningar ekonomiskt autonoma. 

 

Dr Denis Mukwege är chef för hälsodepartementet. Han gav ett uppfordrande tal och betonade att sjukvård är del av evangeliet och påverkar förhållningsätt och handling, skall drivas utan baktankar om att verksamheten skall ge vinst till kyrkan. Vidare betonades vikten av att vården är integrerad i Kongos sjukvårdssystem och vara av hög kvalitet. 

Vi blev uppmärksammade och hedrade på många sätt med uppskattning för vårt mångåriga och långsiktiga missionsarbete, och att vi även fortsättningsvis vill finnas med som rådgivare och facilitatorer för CEPAC:s hälsovård. Det känns genant att få så mycket lovord, då vi oftast ser till våra tillkortakommanden. I vårt anförande betonade vi att vår roll inte är att vara finansiärer, vilket många tro vi är, men att vara rådgivande och stödjande samt brobyggare mellan Sverige och Kongo.

Smyrnasatsningen vill bidra till god förlossningsvård på Panzisjukhuset och i dess hälsozon 

Med hjälp av de insamlade pengarna vid Mukwegegalan oktober 2019 har vi äntligen färdigställt ett förlossningsrum i syfte att skapa en lugn och avstressad miljö där det också finns möjlighet att ta med en anhörig. I rummet vårdas kvinnor som väntar första barnet och förlossningen startar spontant skall vårdas, inklusive alla de som blivit gravida efter våldtäkt. 

 

Till rummet hör också en inhägnad uteplats där kvinnan kan vistas under värkarbetet. Konceptet är innovativt i denna Kongolesiska miljö. Syftet är att fler kvinnor föder utan kejsarsnitt med en positiv upplevelse, och där mor och bar är i god hälsa. Smyrnapengarna finansierar också en extra barnmorska som ansvarar för att vård konceptet hålls vid liv och för uppföljande statistik. 

 

En viktig målgrupp som skall föda i ”Smyrnarummet” är kvinnor, oftast flickor i 15-årsåldern, som blivit gravida efter våldtäkt. Sedan rummet började användas för ett par veckor hälften av de som fött representerat denna grupp. På bilden en flicka som just blivit mor och ammar sitt barn, ett viktigt tecken på anknytning. Hon skattade sig som mycket rädd under förlossningen, men när förlossningen var klar skattade hon förlossningsupplevelsen som positiv. 

 

Genom Smyrnapengarna får också andra vårdenheter i hälsozonen får stöd. Jag, Marie, har gjort en uppföljning av en utbildnings- och träningsinsats vi genomförde 2019 där enheterna fick mannekänger att träna på och lite annan utrustning. Analys kvarstår men tendensen är att svåra komplikationer hos mor och den nyfödde har minskat. Att genomföra bättre vårdrutiner utifrån rådande evidens behöver inte kosta en förmögenhet men det gäller att personal tillägnar sig ny kunskap och är motiverade att förändra vårdrutiner, och detta kräver regelbunden uppföljning och stöd. 


Ortopedikurs för läkarstudenter för 16:e gången

Efter flera månaders nedstängning av undervisning på universitet, primär- och sekundärskolor öppnades skolorna 22 februari för ordinarie undervisning. Den 1 mars startade ortopedikursen för läkarstudenter som går 5:e året av sin utbildning. Denna gång var det 16:e gången som jag ansvarar för kursen. Vid förra omgången överlämnade jag undervisningen av ett par avsnitt till John Kitumaini, en av kirurgkollegorna på Panzisjukhuset, och han var behjälplig även denna gång. Likväl blev det 25–30 timmars föreläsningar för min del under 5 dagar med närmare 100 läkarstudenter. Munskydd är obligatoriskt med tanke på coronapandemin, men alla respekterar inte detta. Eftersom det är näst intill outhärdligt att föreläsa i en stor sal med munskydd, använde jag visir och försökte hålla studenterna på 1,5–2 meters avstånd, och som helhet fungerade det hyggligt.


Tacksamheten stor för Smyrnas insatser i Kongo

Under de månader vi varit i Kongo har vi mött många som uttrycker sin stora tacksamhet för de insatser som Smyrna gör i Kongo. I Uvira har ett antal tälthus kunnat byggas för människor som fått sina hus förstörda av en översvämningskatastrof. I Lemera har byggnader som raserats av en kraftig storm kunnat rehabiliteras. På Ruzizislätten har föräldralösa barn fått hjälp med skolavgifter. I Bukavu har funktionshindrade personer fått hjälp, och på Panzisjukhuset har de fattigaste patienterna fått sin sjukhusräkning betald. Många av dessa insatser har blivit möjliga genom pengar från Smyrna Second Hand. I dagarna har också pengar skickats för att göra det möjligt för ett antal kvinnor att studera på CEPAC:s bibelskolor. Vi är glada och stolta över att få vara en del av detta!

Marie och Urban Berg