Tillbaka efter trettio år

Året var 1979 och det var annandag jul, den dag då det brukade vara missionsmöte i Smyrna. Jag var tidigt i kyrkan eftersom jag så gärna ville prata med Åke Orrbäck i god tid innan mötet skulle börja. I min hand hade jag ett brev från Spanien. Det var inte vilket brev som helst utan en offentlig kallelse från Pingstförsamlingen på Mallorca där de bad Ann-Christine Bergsten ifrån Falköping och mej att resa till Menorca för att starta en församling där. Ann-Christine var 21 år och jag hade precis fyllt 19 år.

När jag gick upp för trapporna till expeditionen var jag riktigt nervös. Det var många tankar som flög genom mitt huvud. Vad skulle Åke säga när han såg mitt brev och tänk om jag inte skulle bli betrodd att få resa till Menorca? Det var inte första gången jag skulle resa till Spanien. Jag hade under åren som låg bakom varit i där vid tre olika tillfällen. Första gången var sommaren 1977 då jag var på Europakampanj i Lèrida som ligger i norra Spanien. Ett halvår senare fick jag möjlighet att vara med på bibelskola på Mallorca och under sommaren 1978 var jag på Menorca för första gången, självklart på ”kampanj”. När kampanjen på Menorca gick mot sitt slut fick en förfrågan, Bengt Johansson som då var missionär på Mallorca sa helt plötsligt, - Birgitta, är det inte så att du skall stanna kvar här på för att arbeta med barn och ungdomar? Jag behövde inte ens fundera över vad jag skulle svara eftersom sanningen vara att jag långt innan jag reste till Menorca visste att jag skulle stanna kvar där, men jag ville inget säga utan väntade på att Gud skulle visa mej genom att låta någon av ledarna fråga mej, utan att jag berättade om vad jag kände. När Bengt frågade blev jag riktigt glad.

Åke tog emot mej med stor värme. Vi hade hälsat på varandra flera gånger under både bibelskolan och evangelistkursen på Järnholmen, Åke dessutom ledare. När han hade läst brevet sa han något som värmde i hela hjärtat. – Birgitta, vi har redan samtalat om dej i ”missionsledningen” och vi har förstått att du kommer att resa ut som missionär, det enda är att vi inte trodde att det skulle ske så snabbt.

Den 24 februari 1979, bara två månader efter mötet med Åke Orrbäck gick flyget till Spanien. Underhållet var ordnat, Smyrna Göteborg stod bakom med 75 % och Smyrna Kungsbacka med 25 %.

Väl framme på Menorca hyrde Ann-Christine och jag en liten lägenhet samt en liten lokal där vi skulle ha möten. Planen var att vi skulle ha möten i lokalen vid tre olika tillfällen varje vecka, dessutom skulle vi knacka dörr och ha möten både för barn och vuxna på olika platser runt om på ön. Varje lördag skulle pastorn från Mallorca komma på besök och vid vissa tillfällen skulle vi få hjälp av spanska ungdomar och tack vare det skulle vi vara ett helt team som arbetade tillsammans.

Bilden vi hade var att det var fantastiskt att vara missionär. Vi brann och gjorde allt med stor entusiasm. Vi arbetade upp en strategi som bestod i att varje hushåll på hela ön skulle få ett besök och en bibeldel. Vi hade många tidningar, traktater och biblar som vi delade ut. Från Sverige hade vi fått en mobil högtalaranläggning som vi hade med oss överallt. Vid två tillfällen fick vi besök av ungdomar från Sverige som hade rest till oss med Europakampanj.

Ganska snart upptäckte vi att det inte var så lätt att starta en ny församling. Vi fastade, bad, grät och kämpade allt vad vi kunde. Det hände att vi fick kämpa emot människors otro. Vid flera tillfällen mötte vi dem som varnade oss för att vara kvar. – Det kommer att gå illa för er om ni försöker ”omvända ön” sa de till oss. Samtidigt var vi alltid ute på gator och torg vilket fick till följd att många kände igen oss.

Efter ett tag fick Ann-Christine och jag en känsla av att vi skulle besöka en gammal Metodistkyrka som fanns på ön. De allra flesta var katoliker, men så fanns det en liten kyrka som hade sina rötter i sent 18000-tal då en missionär från England kom till ön. Det var inte många som tillhörde Metodistkyrkan och mänskligt sett var det en kyrka på utdöende. På något sätt kände vi ändå att det var rätt att söka upp dem. Jag kommer ihåg hur vi satt på en liten läktare tillsammans med några få människor och sjung gamla engelska hymner på spanska. Så småningom byggde vi upp ett förtroende och vi blev vänner med dem som gick till Metodistkyrkan, inte minst med pastorn och hans fru. Vänskapen gick på djupet och fick till följd att vi tillsammans med den sista gruppen Europakampanjare som kom till Menorca, fick hålla mötena i deras lokal istället för i vår. Den gamla slitna Metodistkyrkan låg bättre till än den lilla lokal som vi hyrde på en av bakgatorna i Mahòn. För oss var det viktigast att budskapet om Jesus gick fram på bästa sätt.

Dagen då vi lämnade Menorca för gått grät både Ann-Christine och jag. Vi visste att varje hushåll på hela ön hade fått en bibel eller traktat och vi visste att vi hade sått in hopp i den lilla grupp kristna som skulle vara kvar, samtidigt förstod vi att det behövdes ett Guds under för att evangelium skulle överleva på ön.

Det har nu gått över trettio år sedan Ann-Christine och jag åkte till Menorca. Mycket har hänt under dessa år och det svåraste av allt är att Ann-Christine aldrig fick komma tillbaka. Hon flyttade hem till Jesus bara 35 år gammal.

För tre år sedan skulle jag ha en ungdomssamling i den församling där jag nu arbetar. (Pingstförsamlingen Huskvarna) Jag hade blivit uppmanad att berätta om min ungdomstid och tiden från Menorca. Eftersom jag fram till dess inte visste vad som hänt på ön bestämde jag mej för att söka på ”nätet” för att se om jag hittade någon information från Menorca. På första ”sökningen” hittade jag en nygjord hemsida som beskrev ett växande evangeliskt arbete. Där fanns bilder på barn, ungdomar och en nybyggd kyrka. Jag ringde det nummer som jag förstod tillhörde pastorn i församlingen. – Mitt namn är Birgitta Olsson och jag förstår att du inte vet vem jag är, sa jag till pastorsfrun som svarade. – Jag vet visst vem du är svarade Ana, det är så hon heter. Jag och min man vi var bara tonåringar när vi gick på era möten och vi sjunger fortfarande samma ånger som ni lärde oss att sjunga. Ana berättade vidare hur de idag är ett par hundra som fått möta Jesus, att de har barnarbete, ungdomsarbete, socialt arbete och evangelisation på ön och att de dessutom byggt en ny kyrka.

I maj månad i år besökte jag Menorca tillsammans med min moster Ingeborg Lövgren som är 86 år gammal. Hon besökte mej och Ann-Christine för trettio år sedan därför kändes det väldigt bra att ta med mej henne nu när jag skulle åka tillbaka.

Det var många blandade känslor som kom till mej när jag gick in i den vackra nybyggda evangeliska kyrkan på Menorca. Framför allt var det vetskapen om att ingen eller inget kan stoppa Guds ord från att verka i människor. Den andra riktigt mäktiga upplevelsen var att möta alla dessa människor som berättade att de bara var barn då de gick på ”våra” möten och att de nu i sin tur går med sina barn till den ”nya” kyrkan på Menorca. Det är inte bara generationerna som följer dem som vi fick nå utan idag kommer nya människor till kyrkan som aldrig tidigare haft kontakt med evangelisk kristendom. En av kvällarna under min vistelse på ön, fick jag förtroendet att få predika i kyrkan.

Tack för att jag fick åka till Menorca trots att jag bara var 19 år gammal!

Birgitta Olsson