Vid samma tillfälle kom lärjungarna fram till Jesus och frågade: "Vem är störst i himmelriket?" Han kallade till sig ett barn och ställde det framför dem och sade: "Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni aldrig in i himmelriket. De som gör sig själva små som det här barnet är störst i himmelriket. Och den som i mitt namn tar emot ett sådant barn tar emot mig.
Matt 18:1-5

Detta säger Jesus om barnen: Att vi skall ta emot dem, men det är inte det första. Det första är att vi skall bli som dem. De är exemplet för hur vi skall vara för att komma in i himmelriket/Guds rike.

Vad är det då barnet har som är så viktigt?
Vad gör barnet till exemplet för oss?

Ödmjukheten och bristen på egna meriter.
Fariséerna som ofta är Jesus motståndare var inga hemska människor. De var ofta djupt troende, inte speciellt rika (Sadukéerna var rikare). De hade en massa regler för att på bästa sätt följa Guds ord (för dem = Mose lag). Ändå var Jesus skoningslös i sin kritik mot dem. Det som hade smugit sig in var nämligen självrättfärdighet och med det även självgodhet. Evangeliet som Jesus kommer med bygger inte på egna prestationer. Det handlar om att födas på nytt. Födseln kan man inte påverka. Det var din mamma. Du har inte valt familj eller plats att födas. Du har bara kommit dit utan din egen förtjänst. Du bara hamnade där, fick en självklar ställning. Älskad och ompysslad. Det är inte många som skryter med "Jag var så bra på att födas". Barnet är en bild på att födas på nytt in i en familj.

Vår förståelse av Gud
Mina döttrar Alma o Ella har sagt roliga saker om Gud. En gång försökte jag förklara för Ella som då var 3 år, hur stor Gud är. Han är större än detta rummet, än detta huset. Han är t o m större än hela Göteborg, sa jag. Men, sa Ella är han större än David (min 10 år yngre som dock är längst i hela familjen med sina ca 1,90)?
Hon försökte förstå Guds storhet genom sina "storheter". Vi kan tycka det är gulligt, det är dock viktigt att inse att vår förståelse av Gud också är begränsad. Jag undrar om inte Gud småskrattar åt oss ibland. Det handlar inte om att vi skall ha en barnslig, naiv och outvecklad tro. Så talar i alla fall inte Jesus till oss. Även om vi inte förstår allt, eller ens kan det. Så tar Jesus oss på allvar. Han talar rakt till oss och med djup.

Det vi är bäst på…
Spädbarn är fantastiska, men man har inte mycket nytta av dem – tvärtom! De har en helt fantastisk egenskap. Det är en sak de är suveräna på. Det som de är bäst på är att bli älskade. Det är också vår främsta egenskap i förhållande till Gud. Det är inte vår tjänster Gud behöver. Han älskar oss.

I texten jag läste använde Jesus först barnet som symbol eller exempel, sedan växlar det och han talar om riktiga barn.

Och den som i mitt namn tar emot ett sådant barn tar emot mig.
Vers 5

Det var inget speciellt barn han hade där bredvid sig? Det finns inget som tyder på det. Tvärtom: ett helt vanligt barn.

Vi uppmanas alltså ta emot vanliga barn. Uppmaningen är inte specifikt riktad till föräldrar. Jesus kunde ha sagt "ni föräldrar" eller "när ni blir föräldrar" ta då hand om era barn! Uppmaningen är bredare. Jesus kallar oss alla att ta emot barnen. Inte bara dina egna. Inte församlingens barn utan "ett sådant barn".

Hur gör Jesus själv då?

Sedan kom man till honom med barn, för att han skulle lägga händerna på dem och be. Lärjungarna visade bort dem, men Jesus sade: "Låt barnen vara, och hindra dem inte från att komma hit till mig! Himmelriket tillhör sådana som de." Och han lade händerna på dem och gick sedan därifrån.
Matt 19:13-15

Jag tror vi har ett huvuduppdrag att leda unga till ett möte med Jesus. Vi får be för dem. Här står det att ha lade händerna på dem i Lukasevangeliet står det "Välsignade dem". Inte bara vid barnvälsignelse utan att åter och åter nämna dem inför Gud.

Jesus talar inte på något mer ställe direkt till barnen. Han gör några under där barn är inblandade. Vid brödundret så använder han en pojkes matsäck. Han uppväcker en liten flicka som dött. I en liknelse nämner han barn som sjunger, men där vänder han sig inte till barn utan till vuxna.

Ett återkommande uttryck hos Jesus är "de minsta" eller "dessa små".

Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup.
Matt 18:6

Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.
Matt 25:40

"De minsta" eller "dessa små" är inte i första hand de yngsta utan snarare de svagaste. Jesus för hela tiden de svagaste och fattigas talan. Samtidigt är inte kopplingen att de minsta också är de yngsta inte fel. De yngsta är ofta de svagaste.

Det är ingen tvekan om att det ställs andra krav på oss som varit med länge. Man kan vänta sig en större mognad hos den som varit kristen i 10, 20, 30, 40, 50 år än på den som är precis i början. Den som skall börja bjuda till och anpassa sig mest är vi som är äldre.

Tänk om vi som är äldre kunde vara generösa med formerna så att det viktiga i vår församling är att unga får möta Jesus. Inte exakt hur de gör det.

I vår familj anpassar vi oss efter barnen. Det är inget konstigt det är helt naturligt. När vi gör det, så leder det till att livet fungerar för hela familjen!

Jesus kallar oss att ta emot barnen!

Vad säger Jesus om ungdomar?
De "unga" måste ju även omfatta ungdomarna
Då måste vi först fundera över: Vilka var ungdomarna på Jesu tid?

Medellivslängden var någonstans mellan 40 och 50 år beroende i första hand på fattigdom. Medellivslängden i Sverige är 78 år för män och 83 år för kvinnor. Det är lite skillnad. De som är 20-25 var alltså medelålders på Jesu tid (även om givetvis inte det begreppet fanns då). Tjejer eller kvinnor gifte sig normalt när de var mellan 14 och 17 år. Därefter blev man ganska snabbt mamma (snittåldern för förstföderskor i Sverige är 29 år). Killar eller män var några år äldre. Myndig i religiös betydelse blev killarna vid Barmitzvan vid 13 års ålder. Myndig i samhällets bemärkelse blev man några år senare. Hur gamla lärjungarna var vet man inte, men uppskattningsvis var de 18-20 år. Möjligen var Petrus något äldre eftersom han hade familj. Det står ingenstans om åldrar förutom om Jesus själv som var runt 30 år (Luk 3:23).

En ungdomstid som den vi har från ca 13-25 fanns alltså inte. I princip kan man säga att man gick direkt från barn till vuxen. Då skulle man kunna dra slutsatsen. Jesus säger inget varken om eller till ungdomar. Det är fel.

Allt Jesus säger är om och till ungdomar! Det är inget annat mer lättsmält eller kanske häftigare budskap Jesus ger ungdomarna. Det är samma!

När Jesus säger:

Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila.
Matt 11:28

Är det till tonåringar såväl som medelålders

Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.
Matt 7:12

Det är till söndagsskolbarn och till församlingsledare

"Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv."
Luk 10:27

Det är till en nybliven mamma och till en nybliven mormor

Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men får betala med att mista sig själv?
Luk 9:25

Så gäller det ungdomar likväl som äldre.

Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom.
Joh 3:16-17

Så är det till oss alla!

Jesus ger oss inte stilen eller uttryckssätt. Inte noter eller färgsättningar.
Inte former och tider. Han ger oss innehåll och det är detsamma!

Låt oss bli en församling där Jesu tilltal når oss i alla åldrar!
Låt oss verkligen ta emot barnen!

Låt oss vara som barn och inse att vår största förtjänst är att vi är värda att älskas!