Kan man finna liv i öknen?
En predikan av Martin Boström, 16 december 2007
Tidigare i gudstjänsten har man läst Jes 40:1-5
Textläsning: Luk 1:80 och 3:1-6.
Inledning
Det var mer än fyra hundra år sedan någon profet hade trätt fram i Israel. Många hade uppfattningen att profetians Ande var utslocknad och att den inte skulle flamma upp igen förrän Messias, befriaren skulle komma. Då händer det märkliga. Herren talar till Sakarias son Johannes i öknen och hans liv laddas med ett profetiskt uppdrag. Denne helige dåre som bar kläder av kamelhår och åt gräshoppor och vildhonung talade med samma auktoritet som de gamla profeterna: Mose, Jesaja, Elia och de andra.
Johannes predikade syndernas förlåtelse genom omvändelse och dop. Hans ord hade tyngd och de var samtidigt både avslöjande och befriande. De var skarpa och tröstande. Likt pilar gick orden ur Johannes mun rakt in i människors hjärtan. Med ovanlig precision avslöjades falskhet, orättvisor och själviskhet. Uppblåsta ledare som utnyttjade sin ställning för egen vinning pös ihop i mötet med denne märklige man. Människor från alla samhällsklasser gick ut till Johannes för att omvända sig till Gud och låta döpa sig i Jordanfloden.
Vem var han, denne ovanlige ökenpredikant? Han presenterade sig själv med hjälp av profeten Jesajas ord. ”Jag är en röst som ropar i öknen: Bana väg för Herren”. Johannes Döparen inte endast hade en röst, han var en röst, han var ett med sitt budskap. Hans liv genomsyrades av budskapet. Han hade täckning för sina ord.
Han hade en sund självdistans. Han visste att han inte var den verklige huvudpersonen i det Gud hade börjat göra. Han var medveten om att han förberedde vägen för Messias. Johannes framhöll att det kommer någon som är större. Och när sedan Jesus från Nasaret dyker upp säger Johannes att där är Guds lamm som tar bort världens synd. Jag döper er med vatten men han skall döpa er i helig Ande. Det är han som ska befria er och upprätta Guds rike.
Johannes radikala undervisning om sanning och rättvisa provocerade maktens män och ledde till att han fängslades och efterhand tvingades ge sitt liv på grund av sin trohet mot Guds sanning. Kring Johannes spirade en närmast osannolik väckelse. Hans offentliga tjänst var mycket framgångsrik, men förhållandevis kort. Den höll inte på mer än runt två år.
Aposteln Johannes skriver om Johannes döparen: ”Johannes var en lampa som brann och lyste, och en kort tid hänfördes ni av hans ljus.” Joh 5:35
Det brann en himmelsk eld i honom. Det fanns en mystisk dragningskraft hos den vildhonungsätande ökenprofeten. En helig magnetism som drog människors hjärtan in mot Guds hjärta. Hela hans person väckte gudslängtan. ”Johannes var en lampa som brann och lyste, och en kort tid hänfördes ni av hans ljus.”
Var kom magnetismen ifrån? Hur kunde Johannes väcka en sådan otrolig hänförelse? Jag tror att det berodde på de kvalitéer som hans inre liv ägde. Vi läste att ”pojken växte och blev stark i anden”. Han växte och blev större och äldre men samtidigt mognade han på ett djupare plan. Han lärde känna sin Gud och blev stark i anden. Hans hjärta började slå i takt med Guds hjärta.
…vistades i öde trakter…
Hur blev Johannes stark i anden? Hur fann han detta rika inre liv? Vad var hemligheten bakom hans andliga mognad?
Texten säger: ”Och pojken växte och blev stark i anden. Och han vistades i öde trakter till den dag då han skulle träda fram inför Israel.” (Luk 1:80)
Johannes var i 28-29-årsåldern när han började att predika och döpa. Fram till dess var han en ensling som drog sig undan mänsklig gemenskap. Han vistades i öde trakter. Där förenades han i kärlek med sin Gud. Där, i öknens hetta, i Herrens närhet smälte Johannes och blev en helgjuten människa.
Texten berättar att Johannes vistades i öde trakter, inte exakt var, men sannolikt var det någonstans i Judéens ökentrakter. Vi får inte veta vad han gjorde, endast att han ”vistades”. Jo en sak vet vi, att han åt gräshoppor och vildhonung. Kanske hemligheten bakom Johannes andliga mognad inte ligger i det han gjorde i öknen utan snarare i det han inte gjorde. Han avstod under denna förberedelsetid från diverse mänskliga aktiviteter för att få ro tillsammans med sig själv och Gud.
Man skulle lätt kunna uppfatta detta som att Johannes var en riktig latmask och en egoist som i ensamheten ville gotta sig i sina andliga upplevelser. Men så var det inte. De många åren i ödemarken var en nödvändig förberedelse för det offentliga uppdrag han senare skulle utföra.
Tiden i öknens stillhet var säkert fylld av både ljuvlighet och vånda. Man kan ju inte fly från sig själv och sin egen kamp. Tvärtom är det så att i ensamheten och stillheten möter vi verkligen oss själva. Vi ser oss själva i ögonen. Vi tvingas att möta våra brister och frestelser. I öknen blir kampen tydlig. Det var för övrigt just i öknen som Jesus hade sin stora drabbning med Djävulen. Så Johannes hade sannolikt svåra duster med sig själv och med ondskan. Men Gud fostrade honom och lärde honom att med Guds hjälp vinna seger. Han blev stark i anden.
Johannes som hade offrat yttre bekvämlighet och rikedom för ett liv i ödemarken, han fann den oändligt värdefulla pärlan – den innerliga vänskapen med Gud själv. Följande ord ur Höga Visans åttonde kapitel skulle kunna beskriva Johannes erfarenhet: ”Vem är hon som kommer ur öknen, lutad mot sin vän?” Höga Visan 8:5
Det var den inre vänskapen med Gud som var Johannes hemlighet, det var den som gjorde honom stark i anden. Kan man finna liv i öknen? Frågar du Johannes så blir svaret ja. I Judéens öken fann han livet, det förtroliga livet med Gud. Där levde han med sand mellan tårna och med ett hjärta som bultade av gudslängtan.
Oftast när man talar om Johannes Döparen så är det hans offentliga uppdrag man lyfter fram, och det är inte så konstigt eftersom det är det som syns och märks. Men han var offentlig endast en kort tid, den allra största delen av livet levde han i ödemarkens avskildhet. Och hans offentliga tjänst skulle aldrig ha fått det genomslag den fick om inte Johannes först under många år hade låtit Gud förbereda honom i öknen.
Det var på ett liknande sätt med Jesus. Även han hade en kort offentlig tjänst på runt tre år men en mycket lång förberedelsetid. Och under sin offentliga period drog han sig ofta undan för att ta tid med Fadern i ensamhet.
Åter till Johannes i ödemarken. Vi läste i Lukas tredje kapitel att Guds ord kom till Sakarias son Johannes i öknen. (Luk 3:2)
I öknens tystnad fanns en rymd där ordet från Gud fick plats. Johannes var mottaglig för tilltalet. Hjärtats jordmån hade förberetts i ensamheten med Gud. Nu kunde ordet landa i hans hjärtas djup och gripa hela hans varelse.
Vad kan vi lära av Johannes liv?
Har Johannes döparens liv något att säga som är relevant för våra vardagsliv? Först kan vi konstatera att till stor del var Johannes kallelse och livsuppgift unik för just honom. Han skulle förbereda vägen för Guds sons intåg i världen. Men det finns också åtskilligt som är allmängiltigt i Johannes liv. Vi kan vi se två sidor av det kristna livet. Å ena sidan att vistas i ödemarken, det fördolda livet. Och å andra sidan att träda fram inför världen, det offentliga livet.
Vi lever i en tid när man hyllar det som syns och märks. Syns du så finns du. För oss blir Johannes liv ett exempel på att det fördolda livet, det som inte syns, är minst lika värdefullt som det synliga. Jag tror inte att Johannes skulle spela ut det offentliga mot det fördolda. Han skulle säga att båda sidorna behövs, att om era liv ska göra skillnad inför människorna så måste ni odla ett liv med Gud i det fördolda.
Men nu är det nog få av oss som kallas att leva många år helt avskilda från andra människor. För de flesta av oss är nog utmaningen att finna balansen mellan det fördolda och offentliga i den vardagslunk där vi redan finns. Då symboliserar ”öknen” de stunder när vi stannar upp och umgås med Gud. Och att ”träda fram” handlar om livet bland människorna, att där representera Jesus Kristus.
Om vi ska ha något att ge till våra medmänniskor så är vi i behov av tillfällen när vi är ensamma med oss själva och Gud. Ibland behöver vi vistas i ödemarken. Det är inte ett troget engagemang i en kyrklig verksamhet som ger en stabil Jesusrelation. Tragiskt nog är det möjligt att ett helt liv vara engagerad i verksamheten utan att växa till i sitt andliga liv. Det är inte heller andliga upplevelser på kristna konferenser som ger en stark relation med Jesus. Nej, det är i de återkommande stilla stunderna i avskildhet som man odlar en stark relation med Jesus.
När man har en nyfödd tro är det naturligt att man ständigt blir matad av andra som har kommit längre på trons väg, men det är också naturligt att man efterhand lär sig att äta själv. De små vardagsstunderna med Bibelläsning och bön ger näring till vår inre människa så att vi växer och blir starka i anden.
Några råd:
Jag vill nu ge några råd som jag hoppas kan vara till hjälp för den som vill söka sig närmare Gud.
-Börja i det lilla
För det första, börja i det lilla. Att dagligen avsätta fem minuter i ensamhet med Jesus kan i längden betyda mer än man anar. Det är bättre att inleda lite i underkant istället för att börja med överdrifter som sedan slutar i en kraschlandning. Och efter det är risken att man kommer av sig och inte alls kommer igång igen.
Jag talar av egen erfarenhet. Det fanns en tid när jag i ungdomlig iver och övermod försökte gå upp mitt i natten för att be och läsa Bibeln. Detta ledde till att jag somnade på knä vid sidan av sängen över min öppna Bibel. När jag vaknade några timmar senare efter att ha sovit med ansiktet bokstavligt vilande i Johannesevangeliet, hade trycksvärtan lossnat från papperet och fastnat i mitt ansikte. Så nu kunde man läsa delar av Johannes 14 på min kind.
Så det är nog klokt att börja i det lilla, med små dagliga stunder med Herren. Men när det är sagt vill jag lägga till en sak. Det är möjligt att det lilla kommer att växa. Kanske Gud väcker en längtan i dig efter att avsätta mer tid i hans närhet, och då är det inget som hindrar att du följer denna längtan. Någon period kanske han kallar dig att helt dra dig undan som Johannes gjorde för att finna dig själv och din Gud.
-Finn din plats
Mitt andra råd är finn din plats. Erfarenheten säger att det kan vara en hjälp att ha en plats som man återkommer till när man stillar sig inför Gud. Det kan vara ett rum i hemmet eller en liten hörna i något av rummen. En liten bönevrå där man har sin Bibel och kanske ett stearinljus. Det kan vara en plats ute i naturen eller en särskild promenadrunda som blir en vandring i bön.
-Lästips: Evangelierna, Psaltaren och Höga Visan
Vad ska man då läsa ur Bibeln när man har sin stilla stund? Naturligtvis är alla Bibelns böcker värda att läsa, men några är naturligare än andra att läsa i samband med bön. I evangelierna, Matteus, Markus, Lukas och Johannes möter vi Jesu eget ansikte. Vi tar emot hans ord till oss och svarar genom vår bön. Psaltaren har genom historien varit den främsta bönboken för både judar och kristna. Där kan vi finna ord som tolkar våra känslor av både glädje och sorg. Höga Visan har alltid varit älskad av gudsvännerna. Den målar kärleken mellan Gud och oss med ett mustigt , poetiskt och erotiskt bildspråk.
-Finn din rytm
Ytterligare ett råd, finn din rytm. Försök komma fram till vilken tid under dygnet som passar dig bäst. Vi har alla olika livssituationer och förutsättningar. Någon tar sin stund med Jesus på morgonen, någon annan på kvällen. En tredje tar vara på bussresan till jobbet eller promenaden på lunchrasten. Prova dig fram till vad som är naturligast för dig.
När du väl har hittat din tid och din plats, din rytm, så vill jag uppmuntra till envishet. Man vinner inte ett rikt andligt liv utan kamp. Om vi likt Johannes vill bli starka i anden måste vi vara beredda på att ta upp kampen mot vår egen lathet och bekvämlighet.
Jag brukar försöka springa regelbundet. Vissa gånger känns det som en ren njutning att ge sig ut i löparspåret, men vid andra tillfällen känns det riktigt jobbigt och jag skulle hellre stanna i tv-soffan med en påse ostbågar. Det som får mig att, de flesta gånger, trots att det känns tungt, ändå ge mig ut på löparrundan är att jag vet att jag i längden mår bra av det. Vår inre människa mår i längden bra av att vi tar våra återkommande stunder med Gud. Denna insikt kan ge motivation även de gånger som det tar emot.
Det står ingenstans i Bibeln att ”du skall ha personlig andakt varje dag”. Däremot står det att vi är välkomna in i Guds närhet precis hur mycket vi vill. Vi är alltid välkomna till himmelens och jordens skapare. Det är väl ändå helt underbart!
Predikan avslutades med en personlig berättelse om en vattenyta. Om vi ska kunna reflektera Guds ljus till människorna behöver våra hjärtan bli likt en stilla vattenyta.
Amen