När Guds kärlek triumferar
av Urban Ringbäck den 8 april 2007
Det finns en taktik som oftast går hem i krig, kärlek och idrott och det är att den som vågar ta initiativ oftast vinner. Så är det också i påskdramat. Under hela veckan tar Guds kärlek initiativ och på påskdagen så triumferar kärleken. Påsken är Guds kärleks triumf. Jag vet att man också kan se korset som segern, ”O segrare från Golgata sjöng” Lewi Pethrus men det går aldrig att komma ifrån att det är i ljuset av påskdagsmorgonen som den verkligen blir en seger. Det fanns tusentals som korsfästes under denna tid, många helt oskyldiga men det är en berättelse som radikalt skiljer sig ifrån det övriga. Det är påskdagsmorgonens vittnesbörd som har förändrat världen.
Författaren John Irving skriver så här drastiskt i en av sina romaner.
”Jag upplever stilla veckan som utmattande, det spelar ingen roll hur många gånger jag genomlevt hans korsfästelse, så ängslas jag lika mycket inför uppståndelsen varje gång, jag är skräckslagen för att den just i år inte ska inträffa, att den inte inträffade då för länge sedan. Vem som helst kan bli sentimental inför julkrubban, vilken idiot som helst kan känna sig som en kristen vid jul. Men påsken är den väsentliga händelsen - den som inte tror på uppståndelsen är inte troende”
Observera att det är varken Guds ord eller mina ordval. Men det finns något i hans drastiska sätt att uttrycka sig. Det är ingen tvekan att för det första kristna var uppståndelsen själva grundbulten på vilken hela tron vilade.
Ett annat mer balanserat men ändå tydligt sätt att säga de på är teologen CH Todd ord om uppståndelsetron.
”Det är inte en tro som växte fram inom kyrkan, det är den tro kring vilken kyrkan växte fram, den är förutsättningen på vilken kyrkans tro grundade sig”
De första kristna älskad vittnesbördet och förkunnelsen om Jesu uppståndelse. Det var deras ess i armen, deras stora hemlighet som gav hela Jesu liv och därmed och deras eget liv och världen en ny mening.
Församlingens förhållande till den uppståndne Kristus han som hade gått en envig med döden och segrat kanske bäst kan uttryckas i orden från Höga Visan:
Ha mig som en signetring vid ditt hjärta, som en signetring på din arm. Ty kärleken är stark som döden, dess längtan obetvinglig som dödsriket, dess glöd är som eldens glöd, en Herrens låga är den. De största vatten förmår ej utsläcka kärleken, strömmar kan inte dränka den.
Höga V 8:6-7
Underförstått. Du är Guds stora kärlek som besegrat våra liv.
Det finns ett tiotal berättelser, beroende lite på hur man räknar, i nya testamentet om hur människor möter Jesus efter uppståndelsen.
Åtta av dom finns i evangelierna och två kommer senare efter himmelsfärden, i den tidiga kyrkans historia. Den ena är Saulus, eller Paulus och den andra är den landsförvisade lärjungen Johannes på ön Patmos.
Det som talat till mig i berättelserna om mötena med den uppståndne är att de är en sådan kärleksfull Jesus vi möter. Hans möte med den gråtande Maria, Med Petrus som förnekat, med Tomas som tvivlar. Med hela lärjungagruppen som övergett honom, med vandrarna till Emmaus som inte förstod.
Men Maria stod och grät utanför graven. Gråtande lutade hon sig in och fick då se två änglar i vita kläder sitta där Jesu kropp hade legat, en vid huvudet och en vid fötterna. Och de sade till henne: "Varför gråter du, kvinna?" Hon svarade: "De har flyttat bort min herre, och jag vet inte var de har lagt honom." När hon hade sagt det, vände hon sig om och såg Jesus stå där, men hon förstod inte att det var han. Jesus sade till henne: "Varför gråter du, kvinna? Vem letar du efter?" Hon trodde att det var trädgårdsvakten och svarade: "Om det är du som har burit bort honom, herre, så säg mig var du har lagt honom, så att jag kan hämta honom." Jesus sade till henne: "Maria." Hon vände sig om och sade till honom: "Rabbouni!" (det är hebreiska och betyder mästare).
Joh 20:11-16
En av de tolv, Tomas, som kallades Tvillingen, hade inte varit med när Jesus kom. De andra lärjungarna sade nu till honom: "Vi har sett Herren", men han sade: "Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida, tror jag det inte." En vecka senare var lärjungarna samlade igen, och Tomas var med. Då kom Jesus, trots att dörrarna var reglade, och stod mitt ibland dem och sade: "Frid åt er alla." Därefter sade han till Tomas: "Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!" Då svarade Tomas: "Min Herre och min Gud." Jesus sade till honom: "Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror."
Joh 20:24-29
Så lite av förebråelser, total avsaknad av fördömanden, och så mycket värme och kärlek. Återigen, kärlek av den där riktiga sorten som inte är så mycket ord utan lika mycket handling och attityd. Att denna kärlek gäller alla hans lärjungar och vänner är i och för sig anmärkningsvärt. Men: Det gäller också en Saulus. Här möter Jesu en fiende. Saul hatade Jesus och han hatade kyrkan och driver en rasande kampanj emot den. När Jesus uppenbarar sig för honom så andas också den berättelsen en sådan kärlek.
Nu är det han som under sitt jordeliv sa: ”Älska era fiender och be för dem som förföljer er ” som uppenbarar sig. Hurdan ska han vara efter uppståndelsen i mötet med en fiende, Jo minsann vi möter samma överväldigande kärlek:
Paulus är på väg till Damaskus för att fängsla de kristna och ser plötsligt ett starkt ljus sken, faller till marken och hör en röst som säger: ”Saul Saul varför förföljer du mig”. Han frågar chockad: Vem är du herre. ”Jag är Jesus den som du förföljer. ”Stig upp och stå på dina ben. Jag har visa mig för dig för att utse dig till min tjänare…
Det är en text av som denne Paulus skriver långt senare som jag vill läsa denna påskdag som sammanfattning för denna predikans och hela påskens budskap.
Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud frikänner, vem kan då fälla? Kristus är den som har dött och därtill den som har uppväckts och sitter på Guds högra sida och vädjar för oss. Vem kan då skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd? Det står ju skrivet: För din skull lider vi dödens kval dagen lång, vi har räknats till slaktfåren. Nej, över allt detta triumferar vi genom honom som har visat oss sin kärlek. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.
Rom 8:33-39
Det den här texten säger att tillvarons största kraft är Guds kärlek. Paulus var brännmärkt, knockad av den kärleken efter mötet med den uppståndne. Ingenting makt eller kraft i höjden eller djupet, varken död eller liv varken änglar eller andemakter. Inget kan stå emot Gud kärlek uppenbarade i den Kristus som dött uppväckts och som sitter på Gud högra sida. Jag vet kunde Paulus tillägga, ja har mött den och kapitulerat.
Detta är den kristna kyrkans huvudbudskap, att proklamera den kärlekens triumf, Kristus är uppstånden. Det är orsak till att vi firar gudstjänst varje söndag i vår almanacka är uppståndelsedagen. Varje söndag är egentligen påsk.
Han den levande Jesus är mitt ibland oss levande.
Jag vill klart säga att när jag fokuserar kärlek, så innebär det inte att sanningen är mindre viktig. Det är också sanningen som står inför rätta det är sanningen som döms det sanningen som dör, men det är också sanningen som uppstår.
Men det är inte hela svaret. Den obarmhärtiga sanningen säger vi ofta. Vi räds att sanningen ska komma fram om vårt liv därför att det innebär tror vi fördömelse. Det finns ingen nåd i sanningen. Men Jesus han var nåden, nåd och sanning kärlek och sanning i ett. Den finner inte glädje i orätten, men gläds med sanningen. Det är liksom en ännu större dimension av detta i Jesus efter uppståndelsen. Att möta den uppståndne Jesus är att bli genomskådad, genomlyst, avslöjad av någon man också är genomälskad av. Kärleken är inte en vacker egenskap, en eftersträvansvärd hållning. Det är Guds väldiga urkraft som har vunnit den avgörande segern och kommer att ta hem slutsegern!
Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten, men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.
Kärleken upphör aldrig. Den profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet, det skall tystna. Kunskapen, den skall förgå. Ty vår kunskap är begränsad och den profetiska gåvan är begränsad. Men när det fullkomliga kommer, skall det begränsade förgå.
Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.
1 Kor 13:4-13
Idag är den uppståndne här och vill möta dig. Oavsett om du är Maria som sörjer och gråter, en Tomas som vill men inte kan tro, En Petrus som både vill och kan och försökt men , misslyckats, en sorgsens vandrare som vandrat steg för steg att han är på väg bort från Jesus och inte förstått ännu att han blivit upphunnen. En Saulus från Tarsus full av aggressioner och hat mot allt som har med kristendom att göra, En Johannes som prövats lidits och förföljts för sin tro så att han till sist blivit ensam.
Den levande uppståndne är här klappar på din hjärtdörr och vill komma in och hålla påskfest i ditt hjärta.