När Guds kärlek tar initiativ
av Urban Ringbäck den 1 april 2007
En dag när jag kom hem och körde upp bilen på vår gård blev jag uppmärksam på något som pågick på en gräsplan med ett fotbollsmål inte långt från där vi bor. Jag ser några grabbar runt tolv år. En av dem sitter på bänk, de andra två rör sig lite runt och försöker halvhjärtat att få kontakt med grabben på bänken, det lyckas inget vidare.
Han som sitter på bänken gråter och ser lite tilltufsad ut. Jag förstår att fotbollsmatchen hade urartat i bråk. Jag går fram och sätter mig på bänken en liten bit ifrån honom på ena sidan och frågar vad som hänt. Grabben snörvlar och säger efter ett tag.
- Det kändes som det var dom två mot mig.
Jag hade inte svårt att förstå i det ögonblicket. Två mot en känslan, jag blev själv 12 år.
Där blev vi sittande ett bra tag grabben och jag. Men jag kunde inte komma på något vettigt att säga eller göra. Alla möjliga förslag dök upp i min tanke men alla avfärdades. Ska jag trösta, vad hjälper det om en 50-årig okänd försöker säga att ensam är stark eller nåt. Ska jag försöka samla ihop dom till ett medlingsförsök, för att reda ut och fördela skuld.
Plötsligt hör jag en dörr öppnas i huset intill och en större grabb, som är storebror till en av de andra pojkarna som varit inblandad, så där runt 15 år gammal, kommer ut och slår sig ner på andra sidan om den gråtande grabben. Han lägger armen runt honom och frågar.
- Vad hände?
- Det kändes som det var dom två mot mig, upprepar han även till honom
OK, säger den större grabben, - Men du Fredrik , nu är det du och jag mot dom. Och den gråtande grabben nickar och ler genom tårarna. Och snart ser jag fyra killar spela fotboll och ha riktigt roligt.
När jag drog mig undan var det jag som grät. Det var så vackert och så genialiskt.
Det räcker inte med bara känslor och medlidande, det behövs också handling. Jag tror att verklig kärlek är en explosiv blandning av passion och medkänsla å ena sidan och handling och initiativ å den andra. Och det blir ingen försoning ingen lösning om inte någon med hjärtat på rätta stället vågar handla.
Mina tankar har i mötet med de bibliska påsktexterna rört sig omkring detta med, hur Gud tar initiativ och försoning.
Kärlek…
Det är inte en likgiltig känslolös, uppgiven och oengagerad Jesus vi möter här i inledningen till påskdramat.
Det är som det händer något innanför bröstkorgen hos Jesus. Som om trycket ökar här inför slutakten. Det är en Jesus full av värme, tårar och engagemang, passion och till och med flammande vrede. Inte den sortens vrede som är liktydigt med bittert hat, utan den sortens vrede som väcks när någon eller något man älskar är hotad. Han gläds ofantligt över vänskapen med lärjungarna och vännerna. Och uttrycker det. Han tar emot folkets jubel och hävdar deras rätt att jubla. Han gråter över Jerusalem, sina landsmän och sin samtid. Att de inte ser sin tid och sitt ansvar. Han upprörs över hur förgården till templet ockuperats, där vanligt folk, barn och främlingar alla skulle ha rätt att finnas i gudstjänsten. Mest av allt är hans engagemang för, inte mot. Han engagerar sig för sina vänner, för barnen, för de blinda och funktionshindrade, för främlingarnas rätt att fira, be och lovsjunga, för de fattiga. Han kämpar mot dem som hindrar de små och svaga att få synas och höras att lovsjunga och tillbe och uttrycka sin längtan och tro.
Och i Getsemane innan det slutgiltiga avgörande beslutet skulle tas om att verkligen gå hela vägen för världen och lida och dö. Så var det ”blod svett och tårar”
Detta måste bara vara kärlek:
Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud. Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek.
1 Joh 4:7-8
Så älskade Gud! Gud är kärlek. Och Jesus var den kärleken fullt ut personifierad
…som tar initiativ
Och som jag redan har nämnt så handlar det inte bara om känslor på insidan utan det är vilja som tar sig uttryck. Det är passion och initiativ. Så älskade Gud världen att han gav...
För att du inte tog de gudomliga dig till en krona,
För att du valde smälek och fattigdom Vet vi vem Gud är,
För att du nedsteg hit till de plågade hit till de dömda,
vet vi att ingen ensamhet finnes mer, vet vi var Gud är
För att du lydde fram till det yttersta - döden på korset.
Påsken är Guds kärleks initiativ. Han är inte ett viljelöst uppgivet offer även om det från långt håll och med oskarpa glasögon kan se så ut. Under ytan i detta märkliga skådespel ligger ett kärlekens initiativ. Låt mig ge några bibelexempel:
Han var föraktad, utan värde i våra ögon.
Men det var våra sjukdomar han bar,
våra plågor han led,
när vi trodde att han blev straffad,
slagen av Gud, förnedrad.
Jes 53:4
Obs: Vi trodde han var ett offer, ett objekt, så är han ett kärlekens subjekt, Han bär och han lider avsiktligt.
Även om lärjungarna inte ville höra på så hade han förklarat sin och Faderns avsikt med tydlighet i förväg:
Från den tiden började Jesus förklara för sina lärjungar att han måste bege sig till Jerusalem och lida mycket genom de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och bli dödad och bli uppväckt på tredje dagen.
Matt 16:21
Vidare:
Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Fil 2:6-8
Observera ”gjorde”. Han fullgjorde vad vi borde!
Och till sist ord från kärlekens apostel Johannes:
Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom. Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder.
1 Joh 4:9-10
Vi älskar därför att han först älskade oss.
1 Joh 4:19
Överhuvudtaget så blir det för mig alltmer uppenbart vem som har initiativet i hela påskdramat. Det är Guds kärlek som bor i Jesus hjärta som har initiativ, inte Pilatus, inte prästerna, inte ödet, inte slumpen, inte Judas han som förrådde, inte Petrus och de andra lärjungarna som svek, inte den onde som tror att han dirigerar dramat.
Ingen tog Jesu liv, han gav det!
Jesus är hela mänskligheten, vår storebror som kommer och sätter sig på vår bänk och säger: Nu är det du och jag mot resten. Och precis som det som hände på gräsmattan, så leder de inte till nya konflikter, Jesus förmår att stå på den lilla människans sida utan att bli partisk och ensidig och skapa nya konflikter. Han spelar både i mitt lag, på de andras lag och är dessutom domare i spelet.
Detta utmanar också vår likgiltighet. Nu blir det på allvar. Nu handlar det inte längre om vad andra tänker och tycker och vad som är inne Det handla inte om att glida med. Det handlar om mitt hjärta, vad jag tror på.
Att Inför Jesus bekänna och uttrycka min tro och kärlek till honom. Att offentligt lovsjunga och ropa med lärjungarna och barnen. Att gå dopets väg, för att dö och uppstå med Jesus. Skämma ut sig som kvinnan med att smörja Jesu fötter med olja att skölja dem med sina tårar och torka dem med sitt hår. Det går över gränserna för vett och etikett. Kristen tro handlar om mer än vett och etikett, om anseende, och förtroende i samhället, Det handlar också om att i kärlek göra profetiska handlingar, ta obekväm ställning även när det inte ökar vår popularitet bland alla. Att uttrycka kärleken till Gud, till Kristus. Men också stå på Jesu sida och våga ta ställning för den ensamme på bänken.
Därför ber vi alltid för er att vår Gud skall finna er värdiga hans kallelse och ge framgång åt varje gott uppsåt och varje handling, gjord i tro och med hans kraft
2 Thess 1:11
När Jesus rider in i Jerusalem veckan in i påsken så är varje steg han tar, varje handling han gör avsiktlig. Hans hjärta står med. Och det mest fantastiska är att han kommer din och min väg där vi sitter, där våra liv kraschat, där vi sörjer egna och andras synder och försöker plåstra om oss efter våra duster och konflikter. När han gått hela vägen så säger han till Maria, till Petrus, till rövaren och alla lärjungarna på berget: Jag är med er alla dagar…
Eller med andra ord: Nu är det du och jag. Låt oss gå ut och möta världen.