Mission i retur
av Urban Ringbäck den 18 februari 2007
Sänd ditt bröd över vattnet, ty i tidens längd får du det tillbaka. Dela vad du har i sju delar, ja, i åtta, ty du vet inte vilken olycka som kan gå över landet.
Om molnen är fulla av regn, så tömmer de ut det på jorden, och om ett träd faller omkull, det må falla mot söder eller mot norr, så ligger det på den plats där det har fallit. En vindspejare får aldrig så, och en molnspanare får aldrig skörda. Lika litet som du vet vart vinden far, eller hur benen bildas i den havandes liv, lika litet förstår du Guds verk, hans som verkar alltsammans. Så ut om morgonen din säd, och underlåt det ej heller om aftonen, ty du vet inte vilketdera som är nyttigast eller om det ena jämte det andra är bäst.
Pred 11:1-6
Det här är ingen befallning. Men jag vill pröva äktheten i er kärlek genom att ställa den mot andras hängivenhet. Ni känner vår herre Jesu Kristi stora gåva: han, som var rik, blev fattig för er skull, för att ni skulle bli rika genom hans fattigdom. Det är ett råd jag ger er, och det kan ni ha nytta av, ni som i fjol påbörjade arbetet, och det med god vilja. Fullfölj nu arbetet, så att resultatet svarar mot den goda viljan – allt efter er förmåga. Har någon bara den goda viljan, så är han välkommen med vad han har och bedöms inte efter vad han inte har. Meningen är ju inte att andra skall få det bättre och ni få det svårt. Nej, det är en fråga om jämvikt; nu skall ert överflöd avhjälpa deras brist, för att en annan gång deras överflöd skall avhjälpa er brist. Så blir det jämvikt, som det står skrivet: Han med mycket fick inte för mycket, han med litet fick inte för litet.
2 Kor 8:8-15
Kom ihåg: den som sår snålt får en snål skörd och den som sår rikligt får en riklig skörd. 2 Kor 9:6
Vad kan vi lära av Kongos kristna
Detta är ingen reseskildring. Den kommer att komma en särskild söndagskväll. Däremot kommer denna predikan att präglas av färska intryck. Jag har fått göra en resa som jag tror förändrat mig en del. Fått mig att tänka i nya banor.
Därför har jag valt att idag tala över ämnet mission i retur.
När jag för några månader sedan löste biljett till Kongo så var det en tur och retur biljett. Det är numera självklart, att det finns mycket goda förhoppningar, så nära garantier man kan komma här i världen, för att vi får komma hem igen när vi reser iväg.
Men för de missionspionjärerna till Centralafrika var det inte så. Missionshistorien berättar att när missionsförbundets pionjärer reste ut i slutet av 1800 talet var packlåren så konstruerad att den också kunde fungera som kista i händelse av missionärens död.
1921 kom de första svenska pingstmissionärerna till Kongo och redan samma år fick de första bäddas ner i Kongos jord. För tre veckor sedan stod jag och Arnold Göransson vid deras gravar. Gravar som vårdas och vördas av den kongolesiska pingstkyrkan mycket mer än av oss.
De första missionärerna hade ingen returbiljett. Men jag hade. Låt mig få ta med mina första intryck, och låta det faktum att det är just första intryck och inte analyser byggda på lång erfarenhet, vara en tillgång. Annars har vi ju personer här närvarande som inte har bara 15 dagars erfarenhet men som levt en stor del av sitt liv levt i Kongo.
När jag 2007 kommer ut för en kort besök och ser den skörd som följde på pionjärernas sådd så är det helt överväldigande. En livskraftig folkrörelse på över en million har växt fram bara ut de skandinaviska pingstmissionärerna arbete i östra Kongo. Ser man på hela Centralafrika så är det många millioner, och ser man till hela den kristna kyrkan i området så är det nästan en chock i jämförelse med det sekulariserade västerlandet. Här lever en brusande väckelse, som tar samhällsansvar, där förkunnelse av evangeliet i ord och social handling går hand i hand. Och där de kristna spelar en nyckelroll i den mycket hoppfulla freds och försoningsprocess som nu pågår. Tron på Gud är på något sätt självklar i detta samhälle. Gud, men även Jesus och Bibeln är närvarande, textat på fordonen, skrivet i stora bokstäver i namnen på affärer och organisationer och offentliga byggnader.
Vi åker långa vägar för att studera en handfull megaförsamlingar i USA. Välsignade vare dessa, men här växer det fram megaförsamlingar i mängder med några kilometers mellanrum, och inga, eller få kommer på besök för fråga om hemligheten till deras framgång.
Och jag tänker att det kanske är tid nu, att välsignelsens bröd vänder tillbaka för att väcka oss till förnyat liv . Är det också en naturlig fas i missionsuppdraget att välsignelsen kommer i retur.
Tecken som tyder på det:
Det är den tredje världens kristna som börjar få initiativet i kristenheten
globalt sett. En typisk kristen idag är en svart kvinna som lever på mindre än en dollar per dag, men det är hon som för evangeliet vidare, medan det är på tillbakagång i väst.
Genom flyktingströmmar och invandring kommer många brinnande kristna från missionsländer till vårt land.
Vi ser det själva i vår egen församling, en underbar tillgång där många växer in i ledaransvar inte bara för egna invandrargrupper utan mitt i våra alltmer mångkulturella svenska församlingar.
Våra systerkyrkor har börjat sända missionärer.
Idag är situationen helt förändrad globalt. USA är det land som sänder ut flest missionärer, men därefter kommer Sydkorea. Nu är det de lokala församlingarna som leder missionsarbetet inte västerländska missionssällskap. Det finns också allt fler exempel på "mission i retur", missionärer som kommer från syd för att återevangelisera Europa.
De fattiga församlingarna i Kongo presenterade stolt sina första missionärer till grannländer i Afrika. Flera gånger fick vi också mycket seriösa frågor om det var möjligt att sända missionärer från Kongo också till Sverige. Man hade hört om svenska församlingar , som tidigare sänt missionärer till Kongo, men som nu sedan åratal stod utan pastorer. ”Vi har massor av pastorer och evangelister” Inte så att vi utan vidare kunde svara ja på frågan men visst är de intressant och utmanande att den väcks.
Det beds i Afrika för Sverige,
inte minst för Smyrna
Insikten börjar komma att vi har massor att lära
av ledare som byggt växande församlingar, under de mest primitiva förhållanden. Små resurser, problem med utbildning av pastorer och ledare, komplicerade samhällsproblem med stammotsättningar, och motsättningar i spåren av västerländsk kolonialism. Men Guds rike går fram. Kanske börjar vi förstå detta. Sakta börjar vi också lyssna till de fattigas teologi.
Vi hjälper varandra.
Vi lämnar alltmer tanken på att vi ska hjälpa dom. Vi träffas alltmer kring tanken på partnerskap, där vi lär av varandra. ”Building The Kingdom of God Together-tanken” är ett exempel.
Det är oerhört intressant att läsa Nya testamentet i ljuset av detta. Den här tanken om mission i retur är mycket tydlig, Texten jag läste från andra Korinterbrevet handlar verkligen om mission i retur. Moderkyrkan fanns i Jerusalem. Där hade evangeliet sitt ursprung, Jesus hade verkat, dött och uppstått. Därifrån hade apostlarna gått ut, börjat i Jerusalem, sedan i Judeen, Samarien och gått mot jordens yttersta gräns.
Nu håller de unga fattiga men blomstrande församlingarna långt borta i Grekland, då ”Akaja”, på att organisera en stor hjälpinsats tillbaka till Jerusalem. Man har hört att det inte står väl med församlingen på hemmaplan, Jerusalem plågades av förföljelse, tufft motstånd, till på köpet svält och hungersnöd.
Det är härifrån vi har alla texterna om att så rikt och få en rik skörd, att ge rikligt och få en riklig skörd.
Allt bygger på tanken att vi hör ihop som Kristi kropp över alla gränser. Vi bygger Guds rike tillsammans. Det är egentligen inte så att den ena är en starka parten och den andra den svaga, utan vi sitter ihop i ett ömsesidigt beroende. Vi sitter ihop som församlingar i Sverige, Att vi har särskilt nära band med våra syskon inom den internationella pingströrelsen är lika naturligt som att det i kroppen finns organ som ligger närmare varandra. Ändå sitter vi ihop i en ännu större helhet. När en lem lider, lider alla. Den handlar inte om en tur och returresa utan om ett kretslopp, ständigt pågående flöde.
Det finns en också en tendens idag av en överdriven självömkan och ett osunt nedvärderande av oss själva inte minst som församlingar i Sverige som jag också tror kan vara en fara. Här handlar det inte om att jämföra utan om jämvikt. I vår svaghet finns också styrka och kraft. Vi har fortfarande enorma resurser, ekonomiskt, kunskap och erfarenhet, hängivna brinnande mogna kristna. Jag tror inte Gud har övergivit oss, vi ser Guds Andes vind börja blåsa upp på många håll, även här i Smyrna.
På 15 dagar hann jag se att den stora fattigdomen, svälten, de ännu pågående övergreppen av milis, inte är de enda problemen i kyrkorna. Där som här är det massor av problem. Ledarproblem finns också, attitydproblem, generationsmotsättningar.
Kanske är det bara det enkla som vi har att lära oss.
Fattigdomen på många områden har gjort dem djupare beroende av Gud. Vi är fattiga på andra områden och lika beroende av Gud egentligen, men inser vi det. Min första morgon i Afrika väcktes jag av sång och bön. Fann kyrkan full av kanske 1500 bedjande och lovsjungande människor. ”Vi har bön och fastedagar på onsdagar sa man.” Vad ber ni om frågade jag ”Vi behöver få uppleva en ny förnyelse, väckelse.” Detta i en kyrka som växer med 10% per år och där man döper 30- till 40000.
De skäms inte heller för att uttrycka sitt beroende av fortsatt hjälp och stöd av oss. Hur är det med oss, på den fronten är vi beredda att också ta emot, och lära. Vi kanske inte ska se oss som den starka missionerande kyrkan och de mottagare av hjälp. Vi är partners i Guds rike ömsesidigt beroende av Gud och varandra. Det som kännetecknade våra bibliska förebilder, Smyrna och Filadelfia i uppenbarelseboken var inte deras styrka, deras duktighet.
Om den ena ”Smyrna” säger Jesus:
Jag känner ditt lidande och din fattigdom – men du är rik –.
Upp 2:8-9
Om den andra, ”Filadelfia” säger han:
Jag känner dina gärningar. Se, jag har ställt en dörr öppen för dig som ingen kan stänga. Din kraft är ringa, men du har bevarat mitt ord och inte förnekat mitt namn. Upp 3:8
För båda gäller, liksom för oss och de kristna i Kongo:
Men ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns."
Apost 1:8
Lidande och tillväxt
Sänd ditt bröd över vattnet, ty i tidens längd får du det tillbaka. Dela vad du har i sju delar, ja, i åtta, ty du vet inte vilken olycka som kan gå över landet.
Det finns ett allvar som gått förlorat i västerländsk kristendom. I dessa länder där miljoner människor fått sätta livet till i svält krig och sjukdomar finns lidandet och döden självklart alltid närvarande. Märkligt nog kunde jag ibland uppleva att livet också var mer närvarande och glädjen. Jag har tidigare gjort reklam för TV-Programmet Sveriges modernaste land som ställer oerhört relevanta frågor om vårt samhälle. Ett konstaterande är ju att vi är ett land som inte på 200 år upplevt krig. Kongo har inte upplevt varaktig fred överhuvudtaget de senaste 50 åren. Vi klagar över 90 000 flyktingar och invandrare, Kongo har fått ta emot miljoner.
Jag vill inte förhärliga lidande på något sätt men kan ändå ställa frågan, om förhållandet lidande och tillväxt. Kanske blir det till sist ända utvägen att skaka om oss, kan också konstatera när jag läser Nya Testamentet det överallt närvarande lidandet. Det finns också hos oss, men hur är det med våra attityder. En enkelbiljett från lidande och prövning? När tron kommer i retur så är det en tro doppad i verkligheten, i lidandet . Kanske är det därför det lyser om den.