Fur

Sudan

flagga-sudan

 

 

Folkmängd:
Gruppen:
ca 900 000
Yta:
Kristna:
Några få
Religion:
Sunni-islam  
Huvudstad:
Språk:
Fur(nilo-sahariskt språk)
Nationaldag:
Statsskick:
Myntenhet:
Analfabetism:
Radiosändn.:
Ja
Högsta berg:
Vulkanen Jebel Marra 3000 m

Fur - folket i Sudan

SMYRNA BER FÖR FUR i västra Sudan

FUR är ett folk som bott i generationer i västra Sudan, sedan de blivit bortdrivna fån Nildalen på 1500-talet av arabiska stammar. Deras centrala område är högslätterna och kullarna runt omkring det vulkaniska berget Jebel Marra, som reser sig över 3000 m.ö.h. mitt i Sudans västligaste region (gränsområdet mellan provinserna Nord-, Syd- och Väst-Darfur). Regionen har faktiskt fått sitt namn av detta folk: Darfur, ”Furs hemland” (arab. dar = ”bostad”).

 karta-Fur-Sudan

 

 

 

 

 

 

 

 

 Fur, som är den största och viktigaste etniska gruppen i västra Sudan, omfattar där nästan 900 000 människor. Ett mindre antal, c:a 20 000, finns dessutom på andra sidan gränsen, i östra Tchad.
Fur är ett energiskt bofast jordbruksfolk, som odlar både i dalarna och på högslätterna, och dessutom på terrasser som de anlägger på Jebel Marra-massivets sluttningar. I detta bergsområde har de i regel lyckats med att odla de grödor de behöver, t.ex. hirs, under perioder då de lämnats i fred av andra stammar. Den mindre delen av folket som ägnar sig åt boskapsskötsel har då också kunnat sköta om sina djur i lugn och ro. Men oönskade störningar har inträffat mer än en gång … I Sudan liksom i flera andra afrikanska länder har nomadiska stammar under normala år fått möjlighet till bete för sina djur i det stora stäpp- och savannområdet omedelbart söder om Sahara. Under den hetaste årstiden brukar de också kunna föra sina hjordar längre söderut och där finna betesmark längs traditionella färdvägar. Men under tider av torka räcker varken de nordliga eller de mera sydliga betesmarkerna till för dem. Därför vill de försöka utnyttja också delar av de bofasta stammarnas frodigare betesmark. Då har strider blossat upp, när de bofasta inte bara vägrar att upplåta sin mark för de passerande nomaderna utan också försöker blockera deras traditionella rutter. (Se även nedan om de senaste decenniernas utveckling.) Fur hör till de bofasta stammar som ihärdigt försvarar sin mark.

Fur-kvinna 

Fur bor i byar som kan variera i storlek från fyra-fem hushåll ända till 60 hushåll eller mer. En märklig egenhet i deras samhällssystem är att en man och hans hustru har skilda ekonomier även efter bröllopet. Var och en odlar sina grödor. Men de stödjer varandra aktivt ändå. Hustrun lagar mat åt mannen med råvaror från hans förråd, medan hon från sina egna förråd tar det som behövs för att laga mat åt sig själv och barnen. Det grövre arbetet, t.ex. gödsling, terrassplanering och husbyggen, utför mannen, ofta tillsammans med andra män.
Det bör tilläggas att polygami är vanlig i det Fur-samhället.

Det finns tecken på att Fur en gång i tiden varit ett kristet folk. Men nu är dessa människor i stället stolta över att det var de som förde islam till västra Sudan. Den introducerades redan i början av 1600-talet, men den storskaliga övergången skedde vid 1600-talets slut och i början av 1700-talet. Då tvingade en av deras härskare, en s.k. sultan, sina undersåtar att bli muslimer.
Fur betraktar sig som ett sunni-muslimskt folk som försöker följa en av de ortodoxa islamiska skolbildningarna. Även om de fortfarande praktiserar vissa traditionella riter, har de i stort sett lyckats islamisera dessa riter: de låter dem nu handla om Allah och om muslimska föredömen. T.ex. åkallas Allah under regnriterna, och heliga träd och stenar förknippas med muslimska heliga personer.
De flesta i Fur har inte hört en klar framställning av evangeliet. Enligt databasen www.strategyleader.org finns det dock några få kristna hos dem.

Även om åtskilliga bland Fur sannolikt förstår arabiska, måste det ändå betraktas som en stor andlig fattigdom att många av dem inte har möjlighet att läsa Bibeln eftersom varken hela Bibeln eller Nya Testamentet, ja inte ens enskilda böcker i Bibeln, finns på fur, ett nilo-sahariskt språk som folket talar.
Och inte heller den i andra folkgrupper vida spridda Jesus-filmen.
Däremot finns glädjande nog bandinspelningar med förkunnelsen om frälsningen genom Jesus Kristus. Mycket glädjande är också det faktum att kristna radioprogram på fur sänds sedan ett par år.

Fur-kvinna2

Under de senaste decennierna har striderna i Darfur-regionen intensifierats. Det började med hårda strider mellan bofasta och nomader (se även ovan) under den svåra torkperioden i mitten av 1980-talet. Senare bildades en allians av 27 arabiska nomadstammar, som förklarade krig mot alla icke-arabiska folk i området, vare sig de var nomader eller ej.
Därefter har de icke-arabiska stammarna protesterat hos den sudanesiska centralregeringen och krävt rättvisa. De har också krävt större inflytande och del i landets resurser. De har försökt sätta tryck på regeringen genom att bilda rebellrörelser, och två sådana rörelser gick 2003 till angrepp mot sudanesisk militär. Men regeringen har inte ändrat sin njugga politik mot Darfurregionen. I stället gör den allt för att slå ned rebellgrupperna genom att understödja och utnyttja en hänsynslös arabisk milis, janjawidmilisen, som ridande på hästar och kameler störtar in i byarna och skjuter besinningslöst och begår våldsdåd och plundring mot alla i området, inte minst mot oskyldiga kvinnor och barn. Samtidigt har det förekommit att regeringssoldater medverkat på olika sätt, t.ex. genom bombning av byar.
Resultatet har blivit en svält- och flyktkatastrof med enorma dimensioner. Enligt ovannämnda databas är de värst drabbade stammarna dels de bofasta stammarna Fur och Masalit, dels den nomadiska stammen Zaghawa.
Dessa har attackerats mer än de andra också genom kidnappningar.
Om detta vittnar följande utdrag ur Marina Malmgrens reportage i GP 2008-12-18, en åskådlig skildring av denna situation: ”Ögonvittnen berättar att de flesta som kidnappas är kvinnor och flickor från de afrikanska folkgrupperna Fur, Masalit och Zaghawa. De används som tjänstefolk, sexslavar och tvingas till äktenskap av soldater i huvudstaden Khartoum. Män och pojkar tvingas in i jordbruksarbete.”
Bilden av utvecklingen i mars 2009 är motsägelsefull. Positivt är att en av rebellrörelserna vill få till en fredsuppgörelse med Khartoumregeringen. Negativt: Samma regering utvisar ett antal hjälporganisationer som reaktion mot åtal i Haagdomstolen mot landets president.

Låt oss be för Fur, och för Masalit och Zaghawa!